ingafalskaleende

Dagen har nu övergått till natt och man har en känsla av att man måste vara tyst.
Sitter och lyssnar till musik som gör mig lugn, men helst skulle jag bara vilja 
vrida igång ljudet och vråla med de sköna raderna av Raubtier. 
Men vi har vuxit upp med att efter ett klockslag ska det vara tyst. Men jag vill
inte vara tyst. Jag mår bra av att höras och jag mår bra av musik. Vi styrs hel tiden
av regler som vi fått av våra föräldrar under åren av uppväxt. Av tio saker som barn 
kritik av sina föräldrar så är bara en sak positiv. 
Det är en skrämmande tanke när man ser det i siffror. Att det vi vuxna säger till barnen
är till större delen negativa saker. Så som "Nej gör inte så", "du får inte klättra där", 
"tror du vi tycker det där var roligt" med mera. Man undrar hur lång tid det ska ta innan 
barnet frågar vad det gjort för fel när den hör sitt namn. Man får höra så mycket negativt
så att man till sist kopplar sitt namn till något negativt. 
Så när man vill ha sin röst hörd eller bara skrika ut lite, så får man vänta till man är i skogen.

Det finns mycket jag irriterar mig på men som jag ändå kan 
leva med. Men nu har det gått för långt. Vakna av ett mess 
på min mobil där en polare beskrev att hon var väldigt ledsen.
Nyvaken som jag var så frågade jag varför. Tydligen har två små
FEGA jävlar hoppat på henne under hennes färd hem till lägenheten.
De hade gått runt i mörka kläder och luvorna över huvudet.
När hon inte ville stanna hade de börjat springa för att stoppa henne.
Resultatet blev en sönderdragen tröja och en smäll mot kinden, som
nu håller på att förvandlas till den underbara hudfärgen blå.

Suttit länge idag och försökt tänka. Men varje gång jag försöker 
greppa någon tanke så har det blivit blankt. Blankt på papper och blankt 
i huvudet. Jag får som en känsla av att det är en historia som inte 
vill bli skriven. Den vill finnas med mig men den vill vara anonym 
för resten av folket omkring mig. 
Folk som känner mig säger att jag är en grubblare, tror inte de hade 
räknat med att jag en dag ska sitta blank på tankar och funderingar.
På så sätt irriterar det mig att huvudet snurrar men det finns inget att greppa.  
Samtidigt som det känns skönt att för en gångs skull känna sig tom. 
För varje gång man nämner tomhet så betyder det inte att det behöver 
vara något negativt. Tomheten kan ge dig en möjlighet att se allt i nya 
vinklar och ögon. Den ger dig möjlighet att ta tag i saker. För när du ändå 
är blank, varför ska du då sitta stilla och försöka finna en mening i sinnestillståndet?
Jag kände mig blank idag och känner mig blank när jag skriver detta.
Men ändå finner jag en mening i det. Hoppas du gör det med.

Fan börjar bara bli mer och mer irriterad över mitt hår. Får en känsla av att
det på något vis alltid är i vägen. Det är långt nog för att göra mig förbannad,
men inte tillräckligt långt så att jag kan kan köra det i en svans.
Lite halv roligt att jag tycker om att ha långt hår samtidigt som man
blir förbannad på det. Känner sig lite som mr: dubbelmoral i det hela.
Men det stora felet är nog i alla fall alla jävla lockar. alla dessa incest lockar som

Alla människor igenom går kriser eller någon form av sorg

Jag kände det idag, hår va fan har man det till?

Kärlek vad e det? Det har jag frågat mig länge nu!
Jag har insett att kärlek är ett level spel. Ju mer du ingår i kärlek
ju mer går du upp i level. Första level e att gå in i ett förhållande.